Idusen

Då har det momentet i utbildninge kommit som jag har fasat för sen jag började, självdestruktvitet.
Vi skulle läsa Zebraflickan, och jag tror till och med att jag har läst den någon gång på högstadiet, så jag tänkte inte på att det skulle bli några problem.
Jsg köpte boken och såg verkligen fram emot att läsa den. Jag öppnade första sidan och började läsa, efter bara ett par min gick det inte längre, jag låg i soffan och började skaka och gråta.
La ifån mig boken och gick och la mig i stället, var länge sedan jag sovit så dåligt.
Gjorde sedan ett till försök med boken dagen efter, samma sak.
Nu har jag pratat med min lärare om detta, så jag har fått en annan bok att läsa i stället, Adams bok, handlar om manodepressivitet. Så det känns lite bättre.

Det är konstigt att det tar över två år innan en sådan sak kan försvinna.
Men jag har lärt mig att tankarna, känslorna och allt det aldrig kommer försvinna, jag måste bara kunna lära mig att leva med dom. Vilket jag tydligen inte gjort ännu.
Under dessa två "fria" åren har jag bara haft taktiken att jag ska undvika allt som har med det att göra.
Måste kanske börja vänja mig lite smått vid att konfrontera detta och börja acceptera allting på ett bättre sätt.