Idusen

Idag fick Ida för sej att vi skulle ut och springa. Haha sa jag och trodde att hon skämtade, jag springer inte, inte ens efter bussen. Jag står och vinkar, möjligtvis blir jag lite besviken, men springer, det gör jag inte!

.

I vilket fall fick jag på mej mina träningsbyxor, skor, tre tröjor och en jacka. Kanon! När vi kom ut började det självklart att regna, världens största droppar kom det. Det var första gången jag ville vända och vi hade kommit ungefär 15 meter från huset. Sen kom vi till världens längsta uppförsbacke, där insåg jag att jag hade för mycket kläder på mej och föreslog igen att vi skulle vända. Andra gången.

.

Efter ett tag kom vi in på grusvägen (som var jättemjuk och perfekt att galoppera på) då pekar Ida på ett staket och säger att vi ska börja springa där borta. Staketet närmar sej och jag förbereder mej i min hjärna för att springa. När vi väl börjar säger människan åt mej att jag springer för fort?! Klart som fan att jag sprang fort, jag ville ju att det skulle vara över. Ida visar mej hur jag ska springa, eftersom jag har noll teknik. Vi joggar det saktaste jag nånsin har gjort i mitt liv typ tjugo meter, sen vill jag inte mer. Så klart att jag stannar och säger att jag vill gå, men nej, då puttar hon mej i ryggen så jag har inget val. Hon är ganska stark den där Idan ;)

.

Nu ser du avslappnad ut säger hon efter ett tag. Ironiskt nog var allt jag kunde tänka "jag kommer att dö, jag kommer att dö" För varje steg var det allt jag kunde tänka. Tror ni att jag var avslappnad eller?!

.

När vi hade sprungit vad som för mej kändes som en evighet säger Ida glatt "nu har vi nästan sprungit halva". Halva?! Ungefär här hotar jag med att börja gråta eller ge upp helt men det lät hon mej inte göra. Istället gav hon mej en pinne jag skulle hålla i så mitt håll skulle försvinna, vilket misstag! Jag fick en pinne och självklart använde jag den att slåss med! :P

.

När vi kunde se målet och jag hade velat ge upp tusen gånger och försökt få henne att låta mej gå istället så ska vi springa så fort jag orkar. Det är inte fort alls. Jag ville ge upp och börja gråta, men jag tog mej i mål vilket visar att man kan allt man vill, bara Ida springer efter och puschar :P

.

Hon sa att jag skulle säga till när min träningsvärk var över så skulle vi ut igen. Jag hör av mej i höst när jag inte har ont längre....